Ungdomsbarometern

För drygt en månad sedan sköt den reklamkritiska organisationen Adbusters startskottet för Occupy Wall Street protesterna i New York. En proteströrelse som på många håll möter stark kritik men som samtidigt växer sig starkare för varje dag som går. På bara några veckor kunde vi se hur nya protester spred sig runt om i världen för att i helgen även ta fart i Stockholm där ett 30-tal, främst unga individer, samlades på Brunkebergs Torg.

Förra vecka skrev vi att endast 19% av de svenska ungdomarna har högt förtroende för bankerna. En siffra som ligger relativt stabilt över tid men som sjunkit något sedan 2004 då den låg på 23%. En mer signifikant skillnad kan vi dock se i andelen ungdomar som anger att de inte vet/är osäkra i frågan, där andelen stigit från 1% till hela 11%. Man kan fråga sig vad den ökande osäkerhet beror på. En tänkbar förklaring är att den livliga debatt som följt i finanskrisens spår har bombarderat unga med argument för/mot ett marknads- och finanssystem som uppenbart fungerar dåligt men vars dynamik är svår att förstå sig på. Och när man måste ta ställning i en fråga man inte fullt ut förstår är det lätt att bli osäker. Till viss del kan OWS rörelsen ses som en spegling av detta. Protesterna är en tydlig manifestation av många individers missnöje med marknadens utformning och dess spelregler, men frågorna som drivs är spretiga och rörelsen har haft svårt att samla sig kring några specifika krav. De protesterar mot ett brett antal ekonomiska och sociala orättvisor, mot företagens girighet samt kapitalets överdimensionerade inflytande i politiken. Huruvida kritiken är befogad eller missriktad lägger vi ingen värdering i, men vi tror det är viktigt att inte avfärda rörelsen som irrelevant. Vi tror protesterna är en avspegling av en global grupp ungdomar vars framtidsutsikter försämrats, och vars förvirring kring vad som måste göras åt det ökat.

OWS protesterna även är intressanta ur ett socialt media perspektiv. Det är en rörelse som i första hand drivs av unga människor och därmed har sociala medier haft en stor betydelse både vad gäller organisation och spridning. OWS’s fanpage på Facebook har nu över 270.000 medlemmar och enligt ett blogginlägg av The Economist spottas dussintals tweets med hashtaggen #occupywallst ut varje minut. Enligt samma inlägg planeras just nu protester i över 1.300 städer världen över genom hemsidan meetup.com, något som får den ansedda tidningen att kalla fenomenet för världens första riktiga sociala-medieuppror. Titeln känns välförtjänt och trots att sociala mediers betydelse ofta överdrivs idag så kan man inte annat än fascineras över dess förmåga att organisera löst sammansatta grupper mot ett gemensamt mål.

På Svenska Dagbladets debattsidor kunde vi i förra veckan läsa ett intressant inlägg om politikernas syn på ungdomar. I artikeln diskuteras vilka effekter olika politiska styrmedel har på ungdomsarbetslösheten. Som artikelförfattaren konstaterar går förslagen, oavsett politisk färg, tvärs emot forskningen på området. Återigen är det med andra ord främst ett populistiskt förhållningssätt till ungdomspolitiken som genomsyrar förslagen. Det verkar även som att politikerna har en låg tilltro till ungdomarnas kapacitet, och mot bakgrund av detta kan vi inte låta bli att fråga oss vilket förtroende ungdomarna (omvänt) har för politikerna. När vi i Ungdomsbarometern ställer frågor kopplade till förtroendet för olika samhällsfunktioner ser vi att endast 11 % har ett högt förtroende för riksdagen. Detta kan jämföras med att 19 % har ett högt förtroende för banker (inte heller det en särskilt imponerande siffra). De flesta som arbetar med varumärken vet att det gäller att bygga långsiktigt och etablera förtroende redan tidigt; ju längre man väntar, desto svårare (och dyrare) blir det att ändra bilden som mottagaren har av dig. Denna insikt kanske inte har nått våra politiker. Stora pensionsavgångar i kombination med att betydligt mindre årskullar än idag snart gör inträde på arbetsmarknaden kommer att driva på kompetensbristen i arbetslivet markant. I det längre perspektivet behöver därmed begreppet ”ungdomsarbetslöshet” nyanseras en hel del, och lösningar diskuteras med helt andra glasögon än idag. För ungdomar födda i slutet på 90-talet och början av 00-talet har vi dock goda nyheter: arbetsgivarna kommer att kriga om er!

Som vi har diskuterat tidigare sträcker sig den äldre generationens förmåga att förfasa sig över den yngre generationens lathet så långt tillbaka som antikens Grekland. Så sent som i augusti kunde vi läsa hur Bert Karlsson beskriver dagens unga som ”förbannat lata och bortskämda”. När vi i Ungdomsbarometern ställer frågor kopplade till ungas syn på arbete och arbetsliv ser vi dock en helt annan bild. Exempelvis instämmer två tredjedelar i påståendet ”Jag är beredd att slita hårt för att nå dit jag vill” och endast 10 % tror att de kommer att gå i pension tidigare än sina föräldrar. Vi kan också konstatera att vuxnas bild av ungdomar som lata och oansvariga är en beskrivning som ungdomarna har mycket svårt att identifera sig med. Under den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt om arbetsgivaravgiften för ungdomar. Oavsett vilken politisk färg avsändaren har tycks det finnas en grundläggande tanke om att ungdomar i alla avseenden är sämre arbetskraft än äldre, vilket på något sätt måste kompenseras. Nästan samtliga arbetsgivare är överens om att det allt mer tjänsteorienterade arbetslivet ställer krav på en ny typ av kompetens och entreprenöriella förmågor. Trots att det återkommande talas om behovet av trendbrytare och oliktänkande tycks arbetsgivarna ändå i hög utsträckning vilja anställa ungdomar som har formats till att tänka likadant som de själva. Frågan är om arbetsgivarna ens har förmåga att identifiera personerna som har kompetenserna de eftersöker när vederbörande sitter framför dem? Hur imponerad hade exempelvis en personalchef på ett stort IT-bolag blivit av en Jonas Birgersson i fleecetröja vid en intervjusituation? För att öka sysselsättningen bland unga är den äldre generationens förståelse för den yngre en minst lika viktig faktor som nivån på arbetsgivaravgiften. Många unga har ännu inte hunnit formas av arbetslivets paradigm; de är kreativa och entreprenöriella av naturen, och därtill beredda på att slita hårt för att nå sina mål. Kanske dags att sluta se ungdomar som en belastning och istället börja betrakta dem som de unika tillgångar de faktiskt är.

Vi har tidigare varit inne på ungdomars inställning till framtiden på lite sikt och konstaterat att andelen som känner sig stressade över sin framtid har ökat under de senaste åren. Självfallet kan detta ha kopplingar till den rådande konjunkturen men troligtvis finns det flera olika förklaringar. Att endast 10 % uppger att de har en positiv inställning till klimatets utveckling på sikt tyder på att även detta är någonting som oroar många ungdomar. Det är inte utan att det känns orättvist att de som kommer att behöva leva med effekterna av eventuella klimatförändringar har så begränsade möjligheter att påverka utvecklingen. Många vill hävda att ungdomarnas begränsade möjlighet att påverka beror på att de helt enkelt inte engagerar sig. Tittar vi på andelen som är aktiva i en miljöorganisation, ca 5 %, skulle man kunna få bilden av att så är fallet. Trots en många gånger redan ansträngd ekonomi ser vi dock att många unga är beredda att betala mer för en produkt eller tjänst om den är miljövänlig – hela 64 % instämmer i påståendet. Med så många nya forum för diskussion, meningsutbyten och påverkan kan vi konstatera att andelen som engagerar sig i ideella organisationer inte längre är ett rättvist mått ungdomars engagemang. Men den stora frågan kvarstår fortfarande; hur ska vi set till att ord blir handling?