Ungdomsbarometern

I veckan släppte SCB en ny arbetsmarknadsrapport där de bland annat varnade om framtida brist på utbildad personal inom vården. Enligt deras prognoser kommer vi 2030 sakna runt 170 000 vårdutbildade, och om inte ungas studieval och dimensioneringen av olika utbildningar ändras kommer bristen på arbetskraft bli ”mycket omfattande”.

Att det ska finnas ett arbete att gå till när studierna är avklarade önskar nog de flesta. Men I vår senaste undersökning kunde vi se att bara drygt hälften (56%) av ungdomarna faktiskt anpassar sig efter hur arbetsmarknaden förväntas se ut. Detta beror med stor sannolikhet på flera saker. Men en viktig faktor tror vi har att göra med vilka signaler vuxenvärlden sänder ut till dagens ungdomar. Vi har nu en generation som till stor del uppfostrats under parollerna ”följ dina drömmar” och ”hitta något du är intresserad av”. Med detta som bakgrund är det kanske inte så konstigt att anpassningsgraden är relativt låg. De flesta önskar istället kombinera nytta med nöje och vill i första hand läsa något som intresserar dem, och om det sedan råder brist på kompetens inom den bransch de väljer så ses detta kanske snarare som en bonus.

Vi har dock även sätt att ungdomarnas vilja att anpassa sina val är starkt korrelerade till deras kunskap gällande vilka jobb som kommer efterfrågas. Att öka den generella kunskapsnivån kan därför tros öka ungdomarnas anpassningsgrad.

Under veckan har representanter från alla världens FN-länder samlats i Durban för att diskutera de klimatförändringar vi står inför. Motsättningarna kring bindande utsläppsmål tycks vara fortsatt stora och få förväntar sig några större genombrott i förhandlingarna.

Under de senaste åren har vi sett ett något minskat stöd för åtgärder ämnade att minska koldioxidutsläppen globalt. Det krympande stödet är delvis en konsekvens av att världen haft fullt upp med att hantera den ekonomiska krisen sedan 2008, men det beror även på att en ökande andel har börjat ställa sig skeptiska till att mänsklig påverkan idag leder till global uppvärmning. En viktig anledning till detta är ”Climate Gate” skandalen där klimatforskare anklagades för att ha manipulerat och förfalskat data. Att dessa forskare efter ett antal både statliga och utomstatliga utredningar friats från alla misstankar, tycks haft liten betydelse. Och trots att det idag råder starkt konsensus i forskarvärlden kring att jordens medeltemperatur stiger p.g.a. människans koldioxidutsläpp, tycks gruppen ”klimatskeptiker” förbli relativt stor.

I vår senaste mätning har vi frågat svenska ungdomar huruvida de har en positiv eller negativ inställning till klimatets utveckling på lite sikt och kan därmed belysa grupperna lite närmare. På total nivå kan vi se att 11% tror att klimatet kommer utvecklas i en positiv riktning, 45% tror på en negativ utveckling och 32% svarar ”varken positivt eller negativt”. I gruppen som svarar ”positivt” ser vi en överrepresentation av; killar, ungdomar vars föräldrar saknar akademisk bakgrund samt ungdomar från låginkomsthushåll. Ställer vi saken på sin spets kan vi jämföra denna grupp (G1) mot dess motpol, d.v.s. tjejer från höginkomsthushåll vars båda föräldrar har akademisk bakgrund (G2). I G1 tror hela 18% att klimatet kommer utvecklas positivt, i kontrast till endast 4% i G2.

Skillnaden mellan könen förklaras främst av att tjejer generellt sett har ett större intresse för miljö och ekologi än killar. Vad gäller hushållets inkomst samt föräldrarnas utbildningsnivå är det svårare att identifiera säkra samband. Man kan dock spekulera i att det bör finnas tydliga kopplingar mellan akademisk erfarenhet och förtroende för det vetenskapliga etablissemanget.

I dagarna lanserade den Svenska speltillverkaren Dice det efterlängtade actionspelet Battlefield 3. Ett spel som efter bara en dryg vecka i handeln tycks bli en global försäljningssuccé. Det omtalade svenska spelsundret tycks vara här för att stanna och vi ser hur Svenska speltillverkare kontinuerligt levererar nya spel i absolut världsklass.

Intresset för data/tv-spel har länge varit stort bland unga svenskar, och då främst bland unga män. För att belysa utvecklingen över tid kan vi ställa dagens siffror mot de vi samlade in år 2006. Vi ser då att andelen killar som angivit att de är mycket intresserade av dataspel stigit från 24-31%. Ökningen kan främst förklaras av ett stigande intresse i de yngre målgrupperna och bland dagens 15-åringar anger hela 38% ett mycket stort intresse (mot 29% år 2006).

Något som är intressant i sammanhanget är att intresset inte tycks avta med ålder (för årskullarna 90, 91 och 89 har intresset till och med ökat sedan 2006). Dagens höga siffror för 15-åringarna talar därmed för fortsatt goda tider för data/tv-spelsbranschen.

För drygt en månad sedan sköt den reklamkritiska organisationen Adbusters startskottet för Occupy Wall Street protesterna i New York. En proteströrelse som på många håll möter stark kritik men som samtidigt växer sig starkare för varje dag som går. På bara några veckor kunde vi se hur nya protester spred sig runt om i världen för att i helgen även ta fart i Stockholm där ett 30-tal, främst unga individer, samlades på Brunkebergs Torg.

Förra vecka skrev vi att endast 19% av de svenska ungdomarna har högt förtroende för bankerna. En siffra som ligger relativt stabilt över tid men som sjunkit något sedan 2004 då den låg på 23%. En mer signifikant skillnad kan vi dock se i andelen ungdomar som anger att de inte vet/är osäkra i frågan, där andelen stigit från 1% till hela 11%. Man kan fråga sig vad den ökande osäkerhet beror på. En tänkbar förklaring är att den livliga debatt som följt i finanskrisens spår har bombarderat unga med argument för/mot ett marknads- och finanssystem som uppenbart fungerar dåligt men vars dynamik är svår att förstå sig på. Och när man måste ta ställning i en fråga man inte fullt ut förstår är det lätt att bli osäker. Till viss del kan OWS rörelsen ses som en spegling av detta. Protesterna är en tydlig manifestation av många individers missnöje med marknadens utformning och dess spelregler, men frågorna som drivs är spretiga och rörelsen har haft svårt att samla sig kring några specifika krav. De protesterar mot ett brett antal ekonomiska och sociala orättvisor, mot företagens girighet samt kapitalets överdimensionerade inflytande i politiken. Huruvida kritiken är befogad eller missriktad lägger vi ingen värdering i, men vi tror det är viktigt att inte avfärda rörelsen som irrelevant. Vi tror protesterna är en avspegling av en global grupp ungdomar vars framtidsutsikter försämrats, och vars förvirring kring vad som måste göras åt det ökat.

OWS protesterna även är intressanta ur ett socialt media perspektiv. Det är en rörelse som i första hand drivs av unga människor och därmed har sociala medier haft en stor betydelse både vad gäller organisation och spridning. OWS’s fanpage på Facebook har nu över 270.000 medlemmar och enligt ett blogginlägg av The Economist spottas dussintals tweets med hashtaggen #occupywallst ut varje minut. Enligt samma inlägg planeras just nu protester i över 1.300 städer världen över genom hemsidan meetup.com, något som får den ansedda tidningen att kalla fenomenet för världens första riktiga sociala-medieuppror. Titeln känns välförtjänt och trots att sociala mediers betydelse ofta överdrivs idag så kan man inte annat än fascineras över dess förmåga att organisera löst sammansatta grupper mot ett gemensamt mål.

På Svenska Dagbladets debattsidor kunde vi i förra veckan läsa ett intressant inlägg om politikernas syn på ungdomar. I artikeln diskuteras vilka effekter olika politiska styrmedel har på ungdomsarbetslösheten. Som artikelförfattaren konstaterar går förslagen, oavsett politisk färg, tvärs emot forskningen på området. Återigen är det med andra ord främst ett populistiskt förhållningssätt till ungdomspolitiken som genomsyrar förslagen. Det verkar även som att politikerna har en låg tilltro till ungdomarnas kapacitet, och mot bakgrund av detta kan vi inte låta bli att fråga oss vilket förtroende ungdomarna (omvänt) har för politikerna. När vi i Ungdomsbarometern ställer frågor kopplade till förtroendet för olika samhällsfunktioner ser vi att endast 11 % har ett högt förtroende för riksdagen. Detta kan jämföras med att 19 % har ett högt förtroende för banker (inte heller det en särskilt imponerande siffra). De flesta som arbetar med varumärken vet att det gäller att bygga långsiktigt och etablera förtroende redan tidigt; ju längre man väntar, desto svårare (och dyrare) blir det att ändra bilden som mottagaren har av dig. Denna insikt kanske inte har nått våra politiker. Stora pensionsavgångar i kombination med att betydligt mindre årskullar än idag snart gör inträde på arbetsmarknaden kommer att driva på kompetensbristen i arbetslivet markant. I det längre perspektivet behöver därmed begreppet ”ungdomsarbetslöshet” nyanseras en hel del, och lösningar diskuteras med helt andra glasögon än idag. För ungdomar födda i slutet på 90-talet och början av 00-talet har vi dock goda nyheter: arbetsgivarna kommer att kriga om er!

Som vi har diskuterat tidigare sträcker sig den äldre generationens förmåga att förfasa sig över den yngre generationens lathet så långt tillbaka som antikens Grekland. Så sent som i augusti kunde vi läsa hur Bert Karlsson beskriver dagens unga som ”förbannat lata och bortskämda”. När vi i Ungdomsbarometern ställer frågor kopplade till ungas syn på arbete och arbetsliv ser vi dock en helt annan bild. Exempelvis instämmer två tredjedelar i påståendet ”Jag är beredd att slita hårt för att nå dit jag vill” och endast 10 % tror att de kommer att gå i pension tidigare än sina föräldrar. Vi kan också konstatera att vuxnas bild av ungdomar som lata och oansvariga är en beskrivning som ungdomarna har mycket svårt att identifera sig med. Under den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt om arbetsgivaravgiften för ungdomar. Oavsett vilken politisk färg avsändaren har tycks det finnas en grundläggande tanke om att ungdomar i alla avseenden är sämre arbetskraft än äldre, vilket på något sätt måste kompenseras. Nästan samtliga arbetsgivare är överens om att det allt mer tjänsteorienterade arbetslivet ställer krav på en ny typ av kompetens och entreprenöriella förmågor. Trots att det återkommande talas om behovet av trendbrytare och oliktänkande tycks arbetsgivarna ändå i hög utsträckning vilja anställa ungdomar som har formats till att tänka likadant som de själva. Frågan är om arbetsgivarna ens har förmåga att identifiera personerna som har kompetenserna de eftersöker när vederbörande sitter framför dem? Hur imponerad hade exempelvis en personalchef på ett stort IT-bolag blivit av en Jonas Birgersson i fleecetröja vid en intervjusituation? För att öka sysselsättningen bland unga är den äldre generationens förståelse för den yngre en minst lika viktig faktor som nivån på arbetsgivaravgiften. Många unga har ännu inte hunnit formas av arbetslivets paradigm; de är kreativa och entreprenöriella av naturen, och därtill beredda på att slita hårt för att nå sina mål. Kanske dags att sluta se ungdomar som en belastning och istället börja betrakta dem som de unika tillgångar de faktiskt är.

Vi har tidigare varit inne på ungdomars inställning till framtiden på lite sikt och konstaterat att andelen som känner sig stressade över sin framtid har ökat under de senaste åren. Självfallet kan detta ha kopplingar till den rådande konjunkturen men troligtvis finns det flera olika förklaringar. Att endast 10 % uppger att de har en positiv inställning till klimatets utveckling på sikt tyder på att även detta är någonting som oroar många ungdomar. Det är inte utan att det känns orättvist att de som kommer att behöva leva med effekterna av eventuella klimatförändringar har så begränsade möjligheter att påverka utvecklingen. Många vill hävda att ungdomarnas begränsade möjlighet att påverka beror på att de helt enkelt inte engagerar sig. Tittar vi på andelen som är aktiva i en miljöorganisation, ca 5 %, skulle man kunna få bilden av att så är fallet. Trots en många gånger redan ansträngd ekonomi ser vi dock att många unga är beredda att betala mer för en produkt eller tjänst om den är miljövänlig – hela 64 % instämmer i påståendet. Med så många nya forum för diskussion, meningsutbyten och påverkan kan vi konstatera att andelen som engagerar sig i ideella organisationer inte längre är ett rättvist mått ungdomars engagemang. Men den stora frågan kvarstår fortfarande; hur ska vi set till att ord blir handling?

Allt eftersom datorer och Internet har kommit att ta allt större plats i ungdomars vardag är det fler och fler som oroar sig över att ungdomar läser allt mindre. I en artikel på SvD opinion förutspår Johan Unenge, författare och medlem i Svenska barnboksakademien, att om tio år läser barn inga böcker. När vi tittar på intresset för att läsa böcker kan vi dock under de senaste sju åren (under vilka det finns jämförbar data) inte se någon minskande trend, snarare tvärt om. Även om vi går så långt tillbaka som till 1993, då datainsamlingsmetoden var något annorlunda, kan vi inte se någon minskande trend. Ytterligare en intressant aspekt av artikeln är den särställning som böcker ges mot det skrivna ordet i övrigt. Vad är det i grunden som säger att böcker skulle ha ett ”bättre” innehåll än andra texter? Frågan man bör ställa sig är hur mycket text ungdomar konsumerar och vilken typ av text de konsumerar. Huruvida de läser i en bok eller framför en skärm torde inte ha någon större betydelse. Försöker man sig på att jämföra vinsterna med att läsa böcker jämfört med att “sitta framför datorn” eller “surfa på nätet” bör man även beakta det som böcker aldrig kan ge – interaktion och rörlig media. På samma sätt som Unenge hävdar att de som läser böcker blir bättre samhällsmedborgare skulle man kunna säga att de som tittar på TED-föreläsningar blir bättre samhällsmedborgare. Den kanske största vinsten med informationen på nätet är den mångfalden av avsändarna och de olika perspektiv de tillför. Jämför vi återigen med år 1993 kan vi se att intresset för andra länder och kulturer idag är nästan dubbelt så högt som för 18 år sedan. Kanske är det så att de etablerade författarna känner sig hotade när det inte längre är en liten skara förunnat att sprida sina texter och idéer, vilket skulle förklara varför man låter känsloargumenten ta över i diskussionen.

I förra veckan kunde vi läsa en intervju där Magdalena Ribbings kommenterar sin nya bok ”Etikett på jobbet”. Enligt Ribbing var det tidigare strängare på arbetsplatsen, vilket också medförde att det var enklare att veta hur man skulle bete sig och klä sig. Ribbing menar att det idag råder större osäkerhet om vad man “kan” och “får” göra på kontoret, vilket kan medföra att kollegor stöter sig med varandra. Ribbing vill därför med denna bok hjälpa människor att klargöra dessa frågor. När vi i Ungdomsbarometern frågar ungdomarna vilka faktorer som är helt avgörande/ett krav på en framtida arbetsplats framkommer det att roliga kollegor samt god gemenskap på jobbet är den näst viktigaste faktorn. Hela 55% av ungdomarna anser att detta är ett helt avgörande krav, vilket kan jämföras med att endast 15% anger möjlighet till snabb karriär eller att företaget har hög status. Frågan är dock om Ribbings idéer om väldoftande kollegor överensstämmer med ungdomars syn på vad som är roliga kollegor och god gemenskap. Framtiden får utvisa om boken blir årets julklapp från landets arbetsgivare till de anställda eller inte.

Frågan ställdes ”Vad av följande upplever du som stressande/stimulerande”, på alternativet ”Min framtid på längre sikt” uppger hela 29 % stressande eller mycket stressande. I förra veckan kunde vi läsa en oroväckande artikel där man konstaterar att allt fler unga människor försöker ta sina liv och att antalet självmordsförsök bland unga kvinnor har fördubblats under de senaste 20 åren. I artikeln resonerar man kring att det beror på sociala medier och hänvisar till att många ungdomar upplever att de har fått det tuffare. Att sociala medier skulle vara boven i dramat ställer vi oss, tills motsatsen är bevisad, tveksamma till. En fråga som vi dock ofta ställer oss är huruvida den upplevda stressen kan bero på att det talas så ofta om att ungdomar är stressade – en bild som ungdomarna känner att de behöver leva upp till. Man skulle kunna kalla det för en självuppfyllande profetia. I viss mening bidrar ju även detta inlägg till den problematiken – detta vägs dock upp av att vi tycker att det är angeläget att ta upp ämnet. I Ungdomsbarometern har vi under de senaste åren kunnat konstatera att ungdomar stress ökar inom samtliga områden respondenterna får ta ställning till. Huruvida det finns ett samband mellan ungdomars upplevda stress och den ökade suicidaliteten är det svårt att dra slutsatser kring men vi kan konstatera att det att det återstår mycket att göra för att ungdomar skall må bättre. Frågan är om skrämmande löpsedlar påverkar utvecklingen i rätt riktning?